Cancerbaksmällan

Förord – Cancerbaksmällan

Det är nu väldigt länge sedan jag senast gjorde ett ordentligt inlägg, inte minst ett inlägg på svenska. Jag väljer att skriva på svenska då jag vill nå ut till det svenska folket nu, i samband med cancerbaksmällan-kampanjen. Jag har även skrivit om detta tidigare, i detta inlägg. Där skriver jag om lite andra saker också som påverkat mig. Jag har även uppdaterat det inlägget lite.

Stångat mig blodig – Psykiatrin på UAS en skamfläck

De som läst min blogg tidigare vet att jag haft stora problem med fatigue och depressioner i 15 år, alltsedan min behandling. För de som vill veta mer är det bara att söka runt; jag har många inlägg gällande detta. Denna depression har hållits i schack till stor del, men med några allvarliga undantag.

Jag fick bland annat en oerhört allvarlig depression årsskiftet 2016–2017, alltså för cirka två år sedan. Sedan dess har haft självmordstankar varje dag, utan undantag. I början hade jag ingen matlust vilket innebar att jag fick använda näringsdrycker och jag har fortfarande extremt dålig aptit idag. Samtidigt sattes allt fler mediciner in. Utöver den antidepressiva medicinen jag tog innan denna extrema depression har jag nu två antidepressiva till, alltså totalt tre stycken.

Då jag mått dåligt har jag haft svårt att ta mig ut och röra på mig, jag har gått upp i vikt. Jag är diabetiker och viktuppgången har haft som följd högre blodsocker vilket har inneburit att jag fått tillföra en ny medicin mot detta. Jag har även en medicin mot ångest. Eller två egentligen…

Vad gör då psykiatrin åt detta? Man kanske kan tycka att en person som tar cirka 15 olika substanser per dag (och 40+ tabletter) skulle behöva hjälp därifrån. Jag menar, tre antidepressiva, två sömntabletter, en depottablett mot ångest, en vid behov – och sedan mediciner mot de fysiska sjukdomar jag har. Man kan ju tycka det vore något för dem.

Men nu är inte verkligheten så. Jag ringde strax innan sommaren 2017 och ville byta psykiater. Sköterskan skulle meddela sin chef, men då sjukvården tycks ha sommarstängt blev det tydligen inget av detta. Jag ringde hösten 2017 igen. Sedan dess har de utrett om jag är bipolär. Varför? Det var inte aktuellt överhuvudtaget. Mycket riktigt hade jag inte bipolär sjukdom.

Jag fick däremot en diagnos mycket lik PTSD – lik nog att det är just det jag ska få behandling för. Jag blev placerad på teamet som tar hand som personer med depression. Men inte får jag någon psykolog, inte innan jag slutar med depot-tabletten mot ångest.

Den är beroendeframkallande, men framförallt tar jag den av en anledning. Att jag får ångestattacker… När jag påpekar att jag gärna slutar med den, förutsatt att jag får hjälp att göra det på ett säkert sätt. Ja, då möts jag av tystnad.

Jag är inskriven hos psykiatrin, men jag får alltså ingen hjälp alls.

Jag fick lite hjälp tidigare – märk väl, lite, i form av en psykiatrisköterska. Vi hade samtal en gång i veckan. Det var bra, men vi kom ingenstans. Jag har dock nu blivit av med denna kontakt på psykiatrin då hon bytte team efter sommaren. Jag fick alltså lite hjälp, ett litet tag. Nu har jag ingen hjälp alls. Ingen sköterska, ingen psykolog, samtalsperson, psykiatriker. I kontrast till alla läkemedel jag står på.

Meningen har varit att jag ska få en ny kontaktperson samt läkare på Affektiv mottagning 2, men det har gått ett par månader nu… Min depression är tillbaka igen. Efter ett år har det alltså BACKAT.

Mamma har cancer – en icke-faktor(?)

Jag finner inte längre ord för hur patetiskt dålig vården fungerat för mig som överlevare med depressioner och en lång rad andra problem. Det faktum att min mamma har cancer (igen) verkar ingen bry sig om heller. Det är ju förstås så att det finns en gräns för hur dåligt man mår. Tar man så mycket mediciner som jag gör; har man så många problem, då är en dödsdömd mamma ingenting som spelar någon roll. Eller? Detta är dessutom en person som jag har varit beroende av att få hjälp med att kontakta sjukvården tidigare. Det är ett konstant jagande och har varit det i flera år, och mamma har hjälpt mig. Det är ingen som ringer tillbaka längre, de glömmer. Detta har hänt de senaste fem gångerna jag själv kontaktat psykiatrin. Mamma var den enda som kunde trösta mig när jag genomgick min behandling, med allt vad det innebar.

Men nej, ingen psykolog för mig, ingen att prata med alls.

Jag får nu hjälp från kommunen och mycket av den tiden går åt till att ringa landstinget/psykiatrin då inget händer. Psykiatrin har hänvisat mig till min vårdcentral, som hänvisar till psykiatrin (och svenska kyrkan, och nej, inget skämt), som då hänvisar till kommunen, som då kontaktar psykiatrin. Inte undra på att vården blir sämre – landstinget och kommunen är antagonister, kommunen är tvungen att lägga sin budget där landstinget misslyckats. Vilket är på många ställen…

Bort med landstingen och kommuner! Det är ett förlegat system som inte fungerar…

Jag är övermedicinerad och underbehandlad, det kan vem som helst inse. Men fortfarande så står allting helt still. Ingen hjälp i sikte. Min onkolog är nu inblandad även hon, då hon försöker trycka på hos psykiatrin. Kommunen, husläkaren och kommunen har nu alltså kontaktat affektiva mottagning 2.

Katastrof

Den senaste veckan har varit katastrofal. Min depression är tillbaka. Lustigt nog är det dock då jag har som lättast att skriva. När jag ändå inte kan förtränga minnena längre, då orkar jag skriva. Men jag orkar inte med mycket annat än det.

Att vården under alla dessa år varit så passa värdelös är helt sjukt i sig själv, men att det fortsätter än idag, det är något jag inte kan finna ord för.

Affektiva mottagning 2, UAS, vad fan håller ni på med? Försöker ni korta ner köerna genom att neka deprimerade vård i hopp om att de ska begå självmord? Jag förstår att det är en kostnadseffektiv metod men jag vill påpeka att det inte är särskilt etiskt.

Cancerbaksmällan är gåvan som aldrig slutar ges, och jag kan alltid räkna med att sjukvården finns där för mig; för att förstöra, försvåra på vad sätt man kan. Likt studenten som väcker upp sin bakfulla, sovande rumskompis med det skramlande ljudet av kastrullock som trummas med full kraft nio på morgonen, två timmar efter att fyllskallen gått och lagt sig.

Som vanligt får ni gärna dela detta inlägg på Facebook, Twitter eller någon annan form av social media. Klicka på dela-ikonerna längst ned på sidan och dela automatiskt eller kopiera in länken och klistra in den i inlägget.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.