Hälsohelg 2017 med Barncancerfondens Maxa Livet-projekt

Hälsohelg med BCF och Maxa Livet den 22:a till 24:e september 2017

Under helgen den 22:a till 24:e september 2017 deltog jag i ett event arrangerat av Barncancerfondens Maxa Livet-projekt – mer information finns på bloggens startsida. Det var en hälsohelg, där träning och kostråd var temat.

Jag bar mig av klockan 10:55 med taxi från Uppsala direkt till Arlanda. Jag fick MAAS-hjälp (Meet and Assist Service) från början denna gång – inga fler missade flyg för mig inte! Planet avgick inte förrän 13:55, och med MAAS får man gå före alla i kön. Ledsagarna kan inte stå där och vänta trots allt, då skulle de aldrig kunna hjälpa andra. Denna hjälp fungerar för övrigt för mig, jag blir aldrig ifrågasatt av personalen, något jag inte är van vid. Inte ens när skälet till MAAS-behov är helt galet fel, se bilden nedan. Vissa andra resenärer stirrar emellertid ilsket på mig, framförallt de som står i första klass-kön, men det skiter jag i fullständigt.

Det som var bra med att jag kom så tidigt till Arlanda var dels att jag slapp stressa. Jag fick samtidigt även tid att ta lite foton på flygplatsen, på folk som sprang fram och tillbaka. Jag experimenterade lite med telefonens kamerainställningar – de må inte vara systemkameror, men det går att justera förvånansvärt många inställningar, såsom slutartid. Jag underhöll mig själv genom att ta lite bilder till nästa ledsagare kom. Jag fick vänta ytterligare lite utanför gaten, och tog några bilder på flygplanen. Ledsagaren lät mig gå förbi repet och ända fram till fönstret för att få några bra bilder. Jag kände mig… Speciell. Mycket snällt var det. Om de frågar om jag vill sitta i pilotens knä nästa gång och låtsas att styra flygplanet kommer jag dock att avböja. Jag är inte riktigt så speciell. Jag lämnades över till flygets besättning, de visste om mina svårigheter och hade även mitt namn. Sedan bar det av mot Göteborg!

Vädret uppe i luften var förövrigt oerhört överraskande och fascinerande vackert. Det var nästan klarblå himmel, med tjocka moln nedanför planet. Det såg precis ut som att vi var i ett arktiskt landskap, där molnen under planet bildade något som liknade ett snötäcke som sträckte sig till horisonten. Jag har flugit flera gånger innan, men inte många gånger nog för att veta om detta är vanligt. Nytt för mig och jag gillade det oavsett. Allting började bra, och det skulle bli bättre!

Jag landade runt 13:55, något som kändes underligt. Det tog 75 minuter till Litauen, och 60 minuter till Göteborg. Jag tog flygbussen till Göteborgs centralstation och bodde där på First Hotel G. Själva hälsohelgen började egentligen den 23:e på lördagen, men för oss som behövde resa en längre sträcka fick alltså övernatta fredag till lördag på detta hotell. Det var ett fint hotell, väldigt bekvämt. Detta är jätteviktigt då många överlevare blir trötta av resande, att då ha ett bra hotell är avgörande.

Jag hade tillsammans med några andra som skulle anlända på fredagen bestämt att vi skulle äta middag tillsammans – lära känna varandra lite när vi ändå var där. Det var mycket trevligt, som det brukar vara när jag träffar andra överlevare.

Till vandrarhemmet

Dagen efter skulle vi åka till det vandrarhem där själva hälsohelgen skulle äga rum. Tanken var att vi skulle bege oss klockan 08:00, men det blev lite knas där, så vi blev försenade något. Innan detta åt vi även frukost. Jag ångrar att jag gick ned så sent till detta, då de hade allt och lite till. Det var helt galet, de hade varm mat, som bacon, toast och bröd av alla slag. De hade marmelader i flera olika smaker, croissanter. De hade allt. Tyvärr hann jag inte äta klart, men det var bra ändå.

Runt 08:30 till 09:00 var vi på väg till vandrarhemmet, Bråtadal i Åkulla bokskogar, cirka 40 minuter från centralstationen i Göteborg. Vandrarhemmet var jättevackert beläget, nära en fin sjö men även skogar. Vi anlände och parkerade precis vid vandrarhemmet. Det kändes som ett traditionellt svenskt, enkelt och gemytligt hus. Det var rött, hade vita fönsterkarmar och en liten del av väggen som var vitfärgad längst ned. Jag antar att det indikerade den lägsta våningen eller källaren. Det fanns en terrass som sträckte sig från framsidan av huset och sedan ytterligare, till entrén. Vi gick mot det röda huset, upp på terrassen och till entrén. Precis innanför dörren var receptionen.

Självklart fick vi ett varmt välkomnande av Agneta, kvinnan som satt ihop tränings- och hälso-programmet” för helgen. Detta var sannolikt väldigt svårt, med tanke på att vi har väldigt, väldigt olika problem som patientgrupp Den ena kanske ser så dåligt att det blir svårt att navigera, en annan kanske har dålig balans, skadade muskler, och så vidare. Hennes dotter var där också, om jag förstod det rätt. Hon hjälpte till med det logistiska. Det var ett vandrarhem, men kändes mycket som ett hotell. Till er som läser detta och donerar pengar till Barncancerfonden vill jag verkligen påpeka vikten av att vi får det som många skulle kall ”lyx”. Det är dock inte lyxen som är målet. Problematiken är att de flesta blir trötta snabbt, mer eller mindre. Om vi ska orka med alla aktiviteter behöver vi lite extra uppassning rent krasst, annars förbrukas all energi på fel saker.

Nåja, vi tar och fortsätter. Vid receptionen får vi våra rum – rummen har egna namn, något som förvirrade mig. På en svart tavla i receptionen stod det nämligen vilka rum vi hade fått. Ett av rummen kallades för ”Erik”, men jag hade fått rummet ”Maria” – eller vilket rum det nu var. Mycket förvirrande! Dörrarna för rummen var för övrigt lite lustigt placerade. Istället för att ha en lång korridor med dörrar som öppnas utåt, så var det som lite tomrum i väggen, sedan låg dörrarna där. De ”stod och kollade” på varandra. Relevansen? Jag hade just borstat tänderna, hade i munskölj och skulle hämta en sak på mitt rum. När jag kommer närmare kom en annan deltagare ut plötsligt från ingenstans, hon verkade vara på väg till duschen och jag blev vettskrämd. Hon sade hej, men jag kunde ju inte svara, då jag hade munskölj. Sorry Emma! Men… Jag sprejade inte ned dig med Dentan i alla fall. Det hade kunnat vara värre. <3

Rummen var så där mysiga som de brukar vara i äldre hus och vandrarhem. Det doftade lite som trä och rummet var mycket enkelt inrett, det var typ en bit in i skogen, fast ändå inte riktigt mitt i. Två sängar och en dubbelsäng, något nattduksbord och kanske en liten garderob; jag minns inte riktigt.  Jag kunde utan problem höra fåglar som kvittrade när det var tyst i övrigt på natten.

Vi kom ju lite sent, som jag nämnde, men vi försökte komma igång den 22:a. Jag minns inte i vilken ordning alla övningar gjordes, men det började med ett motionspass. Vi fick gå/springa upp för en backe för att få upp pulsen. Backen bestod av en smal stig och var riktigt jobbig att springa i. Det blev således inte så många vändor för mig, och jag gick mest. Sedan körde vi olika former av träning, främst där vi använde vår egen kroppsvikt som vikter. Situps, armhävningar, knäböj, plankan och så vidare. Jag körde dock bara ett av de passen, sedan avvek jag. Jag kommer ju inte ifrån det faktum att jag då, och fortfarande inte är pigg. Min kropp sade ifrån, och då lyssnade jag. Detta var inget problem, de hade full respekt för mitt predikament. Efter detta pass blev det lunch. Det serverades en fisksoppa, som faktiskt var riktigt god. Jag brukar ogilla soppa, men denna var verkligen välgjord; den liknade snarare en stuvning.

Efter detta var det dags för nästa pass. Jag och tre andra deltagare, tillsammans med projektledaren hoppade dock över detta. Vi åkte istället runt lite i trakterna, hittade några affärer, och jag hittade några jättefina underlägg för glas, i sten. De kostade bara 15 kronor och såg handgjorda ut, även fast de kanske inte var det. Vi besökte en marknad som sålde en massa närodlat och ekologiska produkter. Jag köpte bara en glass själv. Marknaden var situerad så att den låg vid en bondgård. En annan deltagare sprang runt lite på gården och såg en bonde som klippte av fårets hår. Om jag förstod rätt skulle de får som vägde ett visst antal kilo slaktas efteråt. Lite taskigt.

Vi åkte sedan tillbaka till vandrarhemmet, tog det lite lugnt. Sedan höll Agneta i en presentation om kost och hälsa, med konkreta råd på hur man kan äta och motionera bättre. Jag visste det mesta redan, jag hade ju gått ner de 30-någonting kilo jag gått upp efter cytostatikabehandlingen. Jag har gått upp i vikt igen, men är ännu inte inne i en fas där detta är relevant. Oavsett så var det trevligt. Det blev middag, och efter den satt vi och pratade och spelade kort. Jag kan ärligt säga att det var det jag kände var trevligast på hela helgen, att bara ta det lugnt, umgås och ha roligt. Tiden gick snabbt, det blev sent och jag gick till sängs, likt de flesta andra.

Dag två efter en mycket trevlig dag ett

Dagen efter var det frukost, och vi fick sedan välja om vi ville ha ett styrkepass eller en sinnesvandring. Jag valde sinnesvandring tillsammans med ett gäng. Vi skulle gå, sakta och inte tala med varandra. Vi skulle lyssna på allting, fotstegen mot backen och gruset, vinden som viner i träden, kossorna som muar, och så vidare. Jag tror vi klarade oss i tio minuter innan vi började prata med varandra istället. Det var faktiskt väldigt trevligt det också. Området var jättevackert – jag låter bilderna tala för sig själva.

Bild tagen av Ulrika Peterson.
Bild tagen av Ulrika Peterson.
Bild tagen av Ulrika Peterson.

Nu började förberedelserna för att åka hem. Vi packade så vi skulle vara klara efter lunchen. Det var nu som en journalist och kamerakvinna kom, samt en videojournalist. Vi nykomlingar blev intervjuade om Maxa Livet, våra liv, svårigheter, om allt. Den första intervjun med videografen blev jättebra, bättre än den andra med den ”vanliga” journalisten. Jag kanske inte gillar att bli intervjuad av journalister som tänker skriva om det jag sagt, då jag hellre gör det själv. Jag brukar oavsett, som det verkar ha lättare att tala med radio- och videojournalister. Videojournalisten hade med sig en drönare med en kamera på, så han fick säkert till någon riktigt läcker bild med den.

Dags för avslut, och en tråkig kalldusch väl hemma

Nu började helgen gå mot sitt slut. Vi gick ut på parkeringen där bilarna stod och tog avsked. Det var många kramar som flög runt, många fantastiskt fina människor jag fick möjligheten att träffa. Några som jag hoppas att jag får se igen, vid nästa äventyr med Maxa Livet. Till alla deltagare, det är alltid lika roligt att träffas! Till Lina, tack för ditt engagemang! Tack Barncancerfonden, och alla som donerar och ställer upp som volontärer. Det betyder så mycket för mig, för oss.

Jag kom hem ganska sent på söndagen den 24:e september, och var självklart helt slut. Jag vet förstås att det är det som händer när jag göra sådana här saker, även om tröttheten blev extrem just denna gång. Jag var inte riktigt pigg nog att träna egentligen. Det var således skönt att få sova i min egen säng.

Den riktiga kallduschen kom dock på tisdagen två dagar efter denna helg. Jag skulle egentligen träffat min onkolog på sjukhuset, men orkade inte. Det fick bli en telefontid. Hon förklarade för mig att hon uttömt alla möjligheter för mig att få rehabilitering. Det är uppenbart för alla att jag behöver det, men jag får det inte. Jag har fallit genom stolarna, igen. Detta tog nästan knäcken på mig. Jag vill inte lusa ned detta inlägg med allt detta, men jag måste skriva om detta. Jag är så trött på att jag inte bara måste slåss mot min sjukdom, men mot systemet också. Det känns hopplöst så ofta. Samtidigt är jag inte rätt person att behandla på detta vis.

Jag har skrivit klart det mesta för alla inlägg, men jag kommer sprida ut inläggen, då det blir för långt som ett enda. Då jag inte mår så bra kommer jag inte orka översätta detta till engelska just nu. Jag har skrivit av mig nu, jag måste fokusera på annat ett tag till igen.

Jag önskar bara att jag kunde få fokusera på att bli av med min depression… Men, jag har i alla fall den här helgen kvar att tänka på när det blir jobbigt. Tack igen allihopa <3

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.